Jag gillar deras version av titanic låten väldigt mycket.
Och varje gång jag hör den så är jag nära till tårar, dels för att den är så vacker, man tänker på själva filmen. Men jag tänker på balen.
Man brukar säga att man alltid kommer minnas sin bal, ja. Sant, väldigt sant.
Den här låten spelade och alla sjöng med, jag såg mig omkring, folk kramades, log... det var en sådan gemenskap så jag sprang iväg till toan och grät. Det var så vackert, och jag skulle lämna det här? Jag skulle kanske aldrig se hälften av dessa människor igen. Och vad hände med återföreningen? Jag vill se folket igen. Jag gråter bara av att tänka på det. Och jag saknar Petra, dig var det svårast att lämna. Du har följt mina upp och ner gångar i tre år. Du såg när jag var som värst, du hjälpte mig. Jag älskar dig, du kommer alltid vara min mentor. Jag ville inte lämna huset, jag ville bara stanna där och gråta tills jag inte kunde gråta mer. Så jag gjorde det. Jag och Anki satt kvar. Jag såg sista människan gå och bröt ihop. Alla var borta nu. Det låter så dramatiskt men så kändes det. Det som hände efter balen var det värsta, allt var kaos. Jag har aldrig varit så rädd, så orolig i mitt liv. Inte gråtit så mycket på en kväll heller, eller avslutningen kanske tog priset. Jag ser vissa ibland med de går förbi som att vi är främlingar och inte träffats varje dag i fyra år.
My heart will go on? I doubt it.
Jag älskar er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar